Vi lever i en tid där de flesta av oss identifierar sig med en diagnos.
En del människor blir bästa vän med sin diagnos, det jag menar med detta är att dessa tror att deras diagnoser och personlighet är ett. Jag är medveten om att en del av mina läsare kommer att reagera starkt på min text.
För några år sedan, när jag skrev liknande text, fick jag starka reaktioner, och en del blev så irriterad att de blockerade mig på Facebook.
Jag tar dock denna risken den här gången också. Syftet med min text är att väcka nya tankar och se saker och ting från ett annat perspektiv, självklart talar jag om kunskaper jag anser mig ha kunskap i.
Psykologi kan erbjuda en del verktyg som kan vara till hjälp för många av oss.
Men det är dock farligt att stirra sig blint på psykologiska teorier.
När jag läste psykologi på universitetet, var jag den mest jobbiga typen i klassen, och det kan mina klasskamrater intyga för att inte tala om dessa föreläsare som föreläste för oss.
Gång på gång ställde jag den jobbiga frågan: ”vad är normalt” och ”vem bestämmer vad som anses vara normalt?”
Jag fick aldrig ett svar som övertygade mig, och jag gissar att föreläsaren förstod mycket väl, varför jag lätt mig inte bli övertygad. Det skulle bli katastrofalt för psykologin och psykologer samt psykiatrin om visa saker skulle avslöjas.
Återigen tror jag på att en bra psykolog kan ge många verktyg som kan vara till stort hjälp för många, dock fungerar inte för alla.
Inget konstigt med detta för om vi nu fokuserar på medicin, fungerar inte heller alla mediciner på alla.
Psykiatriska diagnoser som exempelvis depression och adhd spelar en viktig roll inom vård, forskning och i människors tankevärld. Det vore dock bra om vi kunde tänka lite mer utanför diagnosernas ramar.
Men först – vad är en psykiatrisk diagnos?
De flesta av dem är samlade i psykiatrihandboken DSM som används av psykiatriker och psykologer som ett stöd i diagnostiken. Expertgrupper enas om vilka diagnoser som ska finnas med och hur de definieras.
Många terapeuter, psykologer och psykiatriker lägger stor vikt vid att deras klienter ska få en diagnos. Man stämplar dem med någon typ av psykisk sjukdom, till exempel depression, generaliserat ångestsyndrom, panikångest, tvångssyndrom eller posttraumatisk stressyndrom.
Det finns hundratals sådana etiketter.
Diagnosen är utan tvivel nyttig, men den kan också vara skadlig. Om diagnosen hjälper oss att genomföra positiva förändringar i livet, kan vi säga att den är till nytta för oss.
Men om vi smälter samman med diagnosen - om vi får för oss att sjukdomsetiketten talar om vilka vi är och fångar vår essens, då har vi problem.
Och sorgligt nog är detta ganska vanligt. Jag har träffat många vänner som har kört fast i livet på grund av att de har smält samman med sina etiketter:
”Jag är deprimerad”, ”Jag lider av tvångssyndrom” eller ”Jag är missbrukare.” Lägg märke till vad som händer när du beskriver dig själv på det sättet: det börjar låta som att du är etiketten, som att diagnosen är du.
Och för att göra det hela ännu värre så hänger de här etiketterna ofta ihop med andra varianter av duger inte: ”Jag kommer aldrig att bli frisk”, ”Jag kan inte tänka rationellt”, ”Det är något fel på mig”, ”Jag orkar inte lika mycket som andra”, ”Jag är svag”, ”Jag är annorlunda” eller ”Jag är körd”.
Mitt budskap är alltså att man ska handskas varligt med de här etiketterna. Ingredienslistan på en sylt burketikett är någonting annat än själva sylten.
Och beskrivningen av en semesterort i en resebroschyr är inte samma sak som själva orten. På samma sätt är en diagnos bara en beskrivning av tankar, känslor och beteenden det är inte samma sak som den person som har dessa tankar, känslor och beteenden.
Det här gäller även andra människors etiketter. För när andra blir stämplade på det här viset är det lätt att börja se dem genom den lins som deras diagnos utgör. Och det är inte bra för relationen: det gör att vi börjar betrakta den andra människan som ett fall av duger inte.
Ordet psykologi kommer från de grekiska orden psyché och lógos som betyder "läran om själen". Eller på rent svenska ”själens logik”.
Det här var också något jag ifrågasatt väldigt mycket när jag läste psykologi.
Anledning till att jag ifrågasatt detta var på grund av att jag också ifrågasatt om det vi kallar för själen fanns i hjärnan, vad jag vet finns ingen som har pekat med bevis på var själen befinner sig i en människans kropp.
Men den psykologin som vi lär oss idag är inte samma psykologins lära som fanns en gång i tiden. Och det är faktiskt sorgligt att få intresserar sig på psykologins historia, kanske för att man är mer eller mindre medveten om att det finns en mörk sida som man ej vill upptäcka.
Du är inte din etikett du är ju fantastiskt och unikt, du duger precis som du är.
Vetenskapliga studier av själen är det möjligt?
Fortsättning följer!
Juan Carlos Díaz