När människan möter en gräns som hon inte får lov att gå över blir landet bortom gränsen det enda värdefulla. Där finns ju det hon saknar och därför får det inte finnas några gränser.
Sådana måste överskridas eller flyttas. Det kallas för framåtanda även om gränsen i fråga är ett skyddsstaket som skall hindra henne från att falla ner i avgrunden. Människan som ser Gud som en fiende, och som dessutom inte kan acceptera gränser, varken sina egna eller Guds, och som aldrig får nog, blir med nödvändighet präglad av en upprorsmentalitet.
Hon märker det inte själv eftersom hennes synskada är själva grunden för hela tillståndet.
Eftersom människan lättast set det hon saknar har vi alla en underligt förmåga att lägga märke till det som är fel. Tänk dig en konsert med en fantastiskt solist som spelar rent gudomligt. Men en ton blir fel. Den tonen kommer sedan att figurera i alla recensioner trots att många tusen toner blev både riktig och vackert fraserade.
AVUND + STOLTHET = PRESTIGE
Människan som ser det som saknas, märker genast vad andra inte har och då vaknar hennes stolthet, om hon har det som den andra saknar. Hon ser naturligtvis också extra tydligt vad andra har och som hon själv saknar och då grips hon i stället av avund och/eller skam.
När avunden väl har vaknat kommer hon att använda alla sina resurser för att försöka skaffa det som den andre har. Avunden blandar sig därför lätt in i människans framåtanda så att det som är hennes ambition får en destruktiv ingrediens av girighet.
Människans längtan efter rättvisa går ofta inte heller att skilja från hennes avund eller hennes begär efter hämnd. På samma sätt ser vi att stoltheten, underligt nog, kan blanda sig i människans strävan efter jämlikhet. I sin bok ”djurfarmen” uttryckte George Orwell denna ”omöjliga” blandning med ordet: ”Alla är jämlika men somliga är mera jämlika än andra.”
Människans negativism leder alltså till att hon får ett tvång att jämföra sig med andra. Att detta är lika meningslöst som att jämföra äpplen med päron vet hon, men det gör ingen skillnad. Jämförelserna är till för att klargöra vem som är finast – vem som har något som den andre saknar.
Frågan blir därmed vem som står ”över” och vem som står ”under”. Jämförelserna gör att människan i stor utsträckning drivs av stolthet och skam. Dessa två krafter, som egentligen är en enda, följer människan som en skugga. Kärt barn har många namn.
Därför kan vi lika gärna tala om berömmelse och fördömelse eller om högmod och förakt. Oerhört mycket kraft går åt för att skydda människan från skam och istället tillförsäkra henne ära eller berömmelse. Vi är vana vid att det är så här att vi inte tänker på hur destruktivt det är. Allt bygger ju på att vi jämför oss med varandra fastän vi vet att ingen människa är den andra lik och att därför alla jämförelser djupast sett är meningslösa.
Både berömmelse och fördömelse får något overkligt över sig eftersom de bygger på jämförelser som egentligen inte är meningsfulla. Detta faktum minskar inte deras makt utan gör oss tvärtom extra skyddslösa för dem. Människan som lättast ser det hon saknar har därmed en märklig förmåga att förlora kontakten med verkligheten.
Allra mest verklighetsfrämmande blir hon när hon skall försöka förstå sig själv och skapa sig en egen plats i världen. Och just för att detta är ett så viktigt mål får också skammen och äran en så tydlig förkörsrätt i hennes liv.
FÖRBANNELSE
Människan drivs ofta av prestige i det hon vill och gör. Det gäller ju både att nå berömmelse och att undvika fördömelse. Även om prestigen inte är hennes enda drivkraft finns den ofta med i bakgrunden. Detta får till följd att fördömelsen som ju i sig själv är något negativt blir den yttersta maktfaktorn när det gäller att upprätthålla lag och moral. Varje rättsstat bygger ytterst på statens makt att fängsla och (för-) döma dem som inte rättar sig efter lagar och förordningar. Denna fördömelse kallas understundom för förbannelse i Bibeln.
Jordiska riken bygger på statens makt att förakta och beröva människors liv, inte bara genom avrättning utan genom frihetsberövande, Guds rike är positivt där mänskliga riken är negativa. Guds rike bygger sålunda på Guds makt att inspirera och ge nåd och liv. detta är innebörden i Paulus triumferande utrop:
”Alltså finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus. Ty livets Andes lag har i Kristus Jesus gjort mig fri från syndens och dödens lag.” (Rom 8:1-2)
Den negativa människan måste dock mötas med negativa medel – till hon omvänt sig till tacksamhet som är den sanna positiviteten. Även Gud möter henne med negativt så länge som hon biter sig fast i det negativa.
Det tillstånd som Gud eftersträvar är dock det positiva eftersom han själv är positiv. Och omvändelsen innebär att man övergår från negativism till ett positivt levnadssätt. När man har gjort det behövs ingen förkastelse.
I nästa text kommer jag att försöka ta upp något som också missuppfattas av många.
Vad är att föddas på nytt ? och vad betyder från den Bibliska synvinkeln (Pånyttfödelse)