Är det inte konstigt, till exempel, att man automatiskt antar att det är någon slags ära att framträda i Tv ? På något sätt tycks televisionen avgöra vilka de betydande personerna är. Tanken är löjlig, naturligtvis, men man håller ändå fast vid den. Om Jesus skulle frestas i öken i dag skulle satan lägga till en fjärde frestelse, nämligen att framträda i TV.
Allt detta gör högmodet till ett av vår tids stora problem.
Är det inte märkligt att i en tid då så många människor kämpar förtvivlat för en smula självkänsla, så har vi också ett överflöd på folk med för höga tankar om sig själva ? När högmod blandas med makt blir resultatet mycket ostadigt. Högmodet får oss att tro att vi har rätt, och makten ger oss möjlighet att påtvinga alla andra vår version av det rätta.
Vi vill gärna bli kvitt vårt dåliga självförtroende och tror att det räcker med att peppa oss att tro på oss själva. Men vi behöver även uppmärksamma högmodet som är värdelöshetskänslans tvilling. Den spelar minst lika stor roll i vår rädsla. Vårt största hot är alltså inte drakens huvud, utan dess svans, just för att den är listigt dold.
De flesta av oss vill ha ett liv där vi kan slappna av och vara oss själva.
Vi vill bli omtyckta som vi är och helst också upptäcka vårt syfte här i livet.
Men mellan oss själva och det vi vill uppnå, ligger ofta en mörk ogenomtränglig skog av dåligt självförtroende som lurar likt sagans skrämmande drake och som alltid förstör för oss. Emellanåt försöker vi göra något åt detta, men vi kommer sällan någonstans, för värdelöshetsdraken lyckas alltid komma åt oss till sist.
Problemet är att vi inte lyckats se hela draken. I vår tro på att det enbart är värdelöshetskänslor och dåligt självförtroende som står i vägen för att vi ska våga kliva fram och ta för oss av livet har vi missat drakens svans med sin giftiga tagg.
Men i veckan som gått har jag än en gång blivit smärtsamt varse att det största problemet, inte är min värdelöshetskänsla, utan snarare är min uppblåsta övertro på att jag är bra på olika saker. Ja, här blir det krångligt. För vi är inte vana att tänka i banorna att vårt goda självförtroende kan vara bedrägligt. Men häng med i resonemanget så kanske det klarnar.
I veckan insåg jag att jag faktiskt trott hela mitt liv att jag på riktigt kan kontrollera vad andra människor tänker och tycker om mig. Jag har tillskrivit mig själv en slags superkraft som kan få alla att gilla mig. Jag har anat att det ligger till på det här viset, men bara intellektuellt. Men nu fick jag se det i görningen. Och det var inte kul.
Jag har trott att jag kan fixa precis allt och vara exakt så behaglig som den andre vill. Det har bara handlat om att prestera rätt. Om jag bara listar ut vad som är den andres förväntan så att jag kan uppfylla den.
Det betyder att om jag ska komma någonstans med min värdelöshetskänsla, behöver jag alltså inte bara göra upp med den känslan, utan jag måste också blottlägga hela det försvarssystem som jag byggt upp för att ingen ska se mitt autentiska jag. Och i det ingår oftast pinsamma saker som en uppblåst övertro på något hos en själv.
Inte så konstigt alltså att jag är skiträdd för att göra saker och oftast hamnar i prokrastinering och halvfärdiga projekt. Jag måste ha full kontroll över den andres förväntan och tankar och är livrädd för att inte hamna rätt. Det förklarar även varför jag har så svårt att tro på mina egna idéer som alltså inte bygger på någons förväntan.
Det som går snett när vi vill göra något åt vårt dåliga självförtroende, är alltså att vi glömmer att allt alltid kommer i motsatspar. Vi fokuserar ensidigt på värdelöshetskänslan och glömmer att det aldrig handlar om antingen-eller utan alltid om både-och.
Så om vi stirrar för ensidigt på odjurets huvud, det vill säga det vi är rädda för, att avslöjas som fjuttiga, oansenliga och odugliga, så missar vi drakens giftiga svans, som är vår illusion att vi egentligen är fantastiska, unika och övermänskliga, d v s strategierna vi har för att parera vår rädsla.
Det sista vill vi ju inte gärna veta av. Att erkänna att vi försöker manipulera andra för att vinna deras gillande och för att nå framgång är inte okej. Det är skamligt och pinsamt.
Däremot är det numera ganska okej att vara öppen med sin värdelöshetskänsla. Vi kan vinna mångas gillande genom att våga berätta om vårt dåliga självförtroende. Vi kan exempelvis få mediautrymme att gråta ut, även om vi varit skurkar, bara vi bjuder på vår värdelöshetskänsla (när vi borde ha pratat om vårt högmod, vårt frosseri, vår kättja o s v).
Det är alltså inte så konstigt att högmod toppar listan över de sju dödssynderna medans dåligt självförtroende inte ens finns med. Att erkänna sitt värdelöshet är de flesta bra på. Det svåra är att våga se sitt eget högmod; att också se den bedrägligt dolda svansen på draken.
Tack för att du läste texten och välkommen åter.