Men exakt vad ska man säga då ifall det handlar om civilkurage på jobbet eller kanske vid släktträffen? Nog har vi alla den där plumpa släktingen som hojtar något opassande varpå alla andra tittar generat åt ett annat håll. Alternativet är att titta på den plumpa och be personen att undvika likande formuleringar i framtiden. En fråga som många ställer sig är huruvida man ska konfrontera den som är plump eller inte. Jag har en enkel regel som du kan följa och det är att skaver det för dig så skaver det förmodligen för andra.
Kanske inte för just de som är där då den olämpliga kommentaren kläcks, men vid andra tillfällen. Jag kan ge rad exempel på när det har skett och jag snabbt kunnat räkna ut att det är nog fler än jag som kommer att reagera på detta, så det är lika bra att jag hjälper fröken plump att undvika det där i framtiden.
Här har du en viktig komponent. Nämligen att du gör den som är plump en tjänst, du räddar personen från att göra bort sig i framtiden. Så gå från att se det som att du förstör stämningen till att du räddar personen från att förstöra stämningen i framtiden och dessutom med en hjälpsam förklaring.
Den tanken kommer hjälpa dig att slippa en anklagande ton och istället ha en hjälpande ton, som blir lätt för den plumpa att ta till sig.
Alla som precis som jag är uppvuxna i invandrartäta orter vet att rasism inte är något som svenskar har ensamrätt på. Rasism har ingen nationalitet eller hudfärg och den kan riktas åt alla håll och kanter.
Det kan vara nyttigt att veta att hjärnan är som mest formbar när vi är mellan 0 och 25 år. Efter det stelnar den, vilket innebär att vi har svårare att ta till oss nya saker än under den tiden vi växte upp.
Det är därför vi lätt behåller vår musiksmak, vokabulär och ibland frisyr, för vi tänker att ”det här fungerar fortfarande”. Och den där fluff-luggen från 80-talet är kanske visserligen superfin på dig, men den är också ett resultat av att hjärnan stelnade då. Det är samma sak med ordförråd. Efter 25 år har man lättare att se nya ord som fåniga och hålla fast vid de gamla.
Jag blev bjuden på en trevlig middag hos några vänner där en kvinna berättade om en man som hon dejtade. Kvinnan hade en annan etnisk bakgrund men hon var precis som vi andra – svensk.
”Jag bjöd på första drinken och han presterade inte”, sa hon uppgivet. ”Sen när han skulle ta andra drinken så gjorde han det demonstrativ och sa högt att eftersom du tog den första så tar jag den andra! Jag sa till honom att sluta vara så svensk.”
Du som svensk kanske blir chockad av detta uttryck. Varför kopplas svensk till snålhet? Då kan jag berätta om den kulturella chock som många invandrarbarn råkat ut för när de för första gången kommit hem till sin svenska kompis. I de flesta länder är mat ett sätt att visa gästvänlighet. Har man en gäst hemma och det har lagats mat, ja, då ger man även mat till gästen. Det har många av oss med invandrarbakgrund växt upp med, och inte bara det, man tjatar i gästen mat så att hon aldrig kan lämna hemmet och säga ”Jag är hungrig”.
Den meningen skulle vara en skam för hela familjen och göra att de misstas som ogästvänliga och snåla. Att vi barn då fick komma hem till vår svenska kompis och hälsa artig på föräldrarna var ju alltid trevligt, som med vilka barn som helst.
Men när det vankades middag förpassades många av oss till att vänta i kompisens rum, medan familjen och kompisen åt. Inte för att vi kom från en ”invandrarkultur”, utan för att det hörde och kanske fortfarande till viss del hör till svensk kultur.
Varför vet jag inte. Men jag vet att vi trodde att vi hade gjort något fel och därmed myntades begreppet ”var inte så svensk”.
Har du varit nån gång hos en invandrares och du blir tvingad att äta? Ja, till och med häller på mer mat i din tallrik så fort du har tagit sista tuggan. Så är det hos min egen syster. När jag har tagit den sista potatis, mirakulöst ser jag 4 potatis till i min tallrik. Ja, jag måste erkänna att även jag har blivit svensk. Men en kulturlös sådant. Nu när vi är inne på potatis snacket så kommer jag ihåg att jag blev bjuden på mat hos en familj.
Jag hade inte bott så länge i Sverige så jag hade noll koll på den svenska kulturen.
Jag kommer från en liten vacker ö som heter La Gomera. Jag växte upp på landet, ja, jag var bonde.
Som bonde där jag kommer ifrån brukar man äta många potatisar, jag kan säga att jag kunde lätt äta 10 potatisar utan problem. Och nu pratar vi om stora potatisar, för svenska färska potatisar såna kan jag äta en helt hink.
Frun i familjen frågade hur många potatis ville jag ha.
Sonen som var nästan två meter lång sa att han ville ha tre potatis och alla andra valde liknande två till tre potatisar. Själv tänkte jag, va, tre potatisar, det där sväljer jag på noll tid.
När frun frågade mig, då sa jag att jag älskar potatis och jag kunde lätt äta 8 potatisar utan problem.
Kan ni se hennes minn ? Hon höll på att svimma av.
Det var min första kulturkrocks, där jag kommer ifrån frågar man aldrig hur många potatisar du vill ha. Där kokar man en stor kastrull med potatis, och om det blir kvar några potatis, då kan man steka dessa potatisar dagen efter. Och vem älskar inte stekta potatisar?
Trots att jag förstod att kvinnan som dejtade den svenske mannen inte menade något ill, så blev det illa. Så jag tog till orda.
”Du, jag gillar inte när du använder ’svensk’ som skällsord.”
”Va? Svarade hon förvånad med stora ögon, eftersom jag som också har invandrarbakgrund borde veta vad hon pratade om. ”Jag vill inte att du använder ’svensk’ som skällsord. Vad skulle du säga om jag sa ’var inte så kurdisk’?”
Hon blev märkbar irriterad, men polletten trillade ner till slut. Jag tittade på de andra i sällskapet som tidigare hade skrattat men nu satt tysta.
”Berätta för mig i vilket annat land det är okej att använda landets nationalitet som skällsord. Sverige ha sina kulturella svagheter ibland, men att ta en hel nation och använda på det viset är inte okej.
Säg, ’var inte så snål’, men låt inte alla svenskar stå för kompisrummet vi fick sitta i medan familjen åt middag.”
Stämningen blev irriterad. Folk blev irriterade på mig. Men jag hade en mental bild av att jag faktiskt inte satt där ensam, utan jag satt där med alla de som hade ogillat den formuleringen. Det kan ge dig mod i en liknande situation, en mental bild av dem du står upp för när du räddar stämningen trots att du för tillfället är ensam om att ogilla den.
Men en viktig regel var att jag aldrig värderade kvinnan som dejtade svensken som dålig. Jag sa bara att jag inte uppskattade hennes formuleringen. Jag värderade aldrig henne, jag värderade det hon sa.
Det är en stor skillnad. En som uttrycker sig rasistisk ska du inte kalla rasist, du ska värdera det personen säger som rasistiskt så att han eller hon undviker att säga sådant igen. Såvida inte det som formuleras uppenbart avslöjar personen som tvättäkta rasist såklart.
KOM IHÅG, DET FINNS INGEN KULTUR SOM ÄR FEL