Har sitter jag vid datorn och kämpar hårt för att engagera mig i det jag håller på med. Mitt huvud drar alla möjliga historier av ett slag som inte hjälper mig det minsta. Ingen av berättelserna är ny. Jag känner till dem alla mycket väl. De hälsar på nästan varje gång jag sätter mig för att skriva. Högljuddast idag är ”bluffberättelsen”. Dess budskap är att om mina följare (läsare) kände mig väl om de kunde se hur ofta jag går vilse i min egen psykologiska dimma, låter mig viljelöst fösas runt av mina känslor eller flyr från smärtan i stället för att göra plats för den så skulle de bli förskräckta.
De skulle se mig som en bluff, en charlatan och en bedragare, och stämpla mig som världens största hycklare. Nästan högljudd är ”tråkmånsberättelse”. Enligt den har jag inget nytt att komma med, jag rapar bara upp samma gamla grejer och läsarna kommer att tycka att min text är urtråkig. Den här berättelsen får ofta sällskap av ”deadlineberättelsen”. Den informerar mig om hur kort tid jag har på mig för det.
Hack i häl kommer sedan ”för svårt - berättelsen”. Den viskar förföriskt i mitt öra: ”Ge upp, ge upp, ge upp”. Den talar väldigt tyst, men är väldigt envis. ”Det här är för svårt för dig”, mumlar den. ”Luften har gått ur dig. Du har inget nytt att säga. Ge upp, ge upp, ge upp.”Och sedan frestar den mig. Den börjar prata om en massa roliga saker, om nöjen, film, mat, sömn, läsning, musik, foto - om allt som jag skulle kunna göra som är mycket roligare än att skriva.
Jag lägger märke till den strid som har blossat upp inom mig. Ångest och frustration stiger upp till ytan och jag känner ett tvång att ta upp kampen mot de här känslorna, att kämpa emot dem.
I nästa led går sinnet till attack och börjar klanka ner på mig: ”Varför gör jag det här? Varför sätter jag mig i sådana här situationer? Varför säger jag ja till omöjliga deadlines? Och sedan kommer den viskande rösten igen: Ge upp, ge upp, ge up. Varför tar du inte och lägger ner skrivandet och ägnar dig åt något lättare?”Jag lägger märke till lusten att dra mig ur, att smita ifrån alltihop och fly.
Jag lägger märke till min längtan efter att rymma från obehaget, att få slippa anspänningen. Och det skulle vara jättelätt gjort. Allt jag behöver göra är att resa mig från datorn, gå härifrån och ägna mig åt något som är mindre svårt.
”Ja”, viskar rösten. ”Gå bara.”Dimman tätnar och under den sjuder det av heta känslor.
Vad ska jag göra?
Mitt i känslostormen kastar jag ankar.
Jag placerar fötterna stadigt i golvet.
Och jag tar ett djupt, långsamt andetag.
I bröstet finns en känsla av rymd och lätthet. I hjärtat finns en känsla av öppning. Jag kommer hem. Jag kommer tillbaka till min kopp, jag återupptar kontakten. Jag känner hur axlarna sakta sjunker ner. Jag ställer in mig på hjärtats frekvens. Jag känner hur det öppnas. Det finns värme, ömhet och rädsla.
Med ett barns nyfikenhet observerar jag mitt sinne. Det saktar in, tala mjukare, slutar hacka på mig. Och jag hittar två tjocka, spända strängar som löper längs halsen och ner i axlarna.
Uppmärksamheten mot den uppgift jag har framför mig. Är den meningsfull, är den viktig? Ja, det är den. Det här arbetet är viktigt för mig. Det hänger intimt samman med det som jag uppfattar som meningsfullt i livet. Varsamt och tålmodigt vänder jag alltså åter uppmärksamheten mot arbetet. Kan jag ta med min öppenhet och nyfikenhet in i arbetet? Kan jag jobba lugnt och fridfullt, på ett omtänksamt och generöst sätt? Kan jag fylla arbetet med enkelhet och medkänsla?
Ja, Det kan jag. Alltså sätter jag mig upp i stolen, rättar på ryggen, sätter fingrarna mot tangentbordet och gör det som är viktigt.
Som ni säkert märker, har jag många kritiker inom mig. Har du också många kritiker inom dig?
Juan Carlos Díaz