Tills döden skiljer oss åt!. Kärlekens matematiken är: två blev ett.
Det finns två sortens identitet: Prestationsidentitet och kärleksidentitet.
Prestationsidentiteten har sin utgångspunkt i vad jag själv kan göra. Mina prestationer berättigar mig till ett visst anseende och därmed också till en plats i gemenskapen. Denna typ av identitet har helt och hållet sin utgångspunkt i mina egna egenskaper.
Kärleksidentiteten fungerar enligt mig på helt motsatt sätt.
Den ger en plats och en roll åt människan därför att hon är älskad. Det handlar då inte om frågan om vad hon kan prestera. Oavsett om hon presterar mycket eller litet, är hon ändå inte utbytbar eftersom hon är älskad. Just det faktum att hon inte är utbytbar mot någon annan människa, som kanske presterar mer eller bättre, löser henne från fruktan för övergivenhet och skapar därför, oavsett prestationerna, en identitetsupplevelse och en vila.
Om jag nu får skriva fritt med ett ödmjukt hjärta och ger utrymme för att jag kan ha fel i mitt resonemang, vill jag ändå uttrycka mina tankar i denna text. Mitt påstående är att Kärleksidentiteten säger ingenting om personen ifråga utan säger allt om omgivningen. Omgivningen älskar, och därför har personen en plats i tillvaro. När omgivningen inte älskar, är - prestationsidentiteten den enda tänkbara. När omgivningen däremot är beredd att med villkorslös kärlek ge en identitet är prestationstänkande bara ett hinder.
Prestationsidentiteten leder nämligen till självbespegling och självupptagenhet, och den är en jag-identitet. Kärleksidentiteten är däremot självförglömmande och formas med tiden till en vi-identitet..
Prestationsidentiteten är ett försök att lösa ensamhetens problem men leder till ensamhet. Kärleksidentiteten är den enda fungerande lösningen på vårt identitetsproblem.
Det är här ”potatismoskärleken” kommer in, två blev ett.
Det handlar inte om att man tappar sin personlighet, identitet, intressen eller går förlorad. Vi måste göra skillnad mellan tvåsamhetskärleken och två olika personer. Jag är dock medveten om att denna texten kan vara svårt att svälja speciellt i en tid då vi tänker mest på oss själva.
Jag fortsätter tro på kärleken även om min historia är fullt av misslyckande. Men jag har fått lära mig mycket av mina misslyckanden, och även fått mig att se saker och ting från ett öppet landskap och perspektiv. Jag har kommit så långt att jag ser meningen i mitt eget lidande, det är just där jag hittar mig själv och min egen styrka att kämpa vidare.
Prestationsidentiteten, Prestationsgärningarna leder till självupptagenhet, relationslöshet och prestationsfixering.
Därför slutar denna identitet alltid i högmod eller missmod när den drivs tillräckligt långt. Kärleksidentiteten däremot skapar självförglömmelse och öppnar människan för relationer. En människa med en prestationsidentitet blir mer och mer intresserad av identitetsproblematiken, och hon blir mer och mer upptagen av att söka svar på frågan
>> Vem är jag? <<. Kärleksidentiteten löser människan från identitetensfråga över huvud taget. Hon upphör att fundera över vem hon är och ägnar sig i stället åt sin omgivning.
Det finns dock undervisning och propaganda på ett sådant sätt att vi blir mer och mer identitetsfixerade i stället för att bli mer och mer - självförglömmande, och vi blir då alltmer upptagna av - identitetsproblematiken i stället för att bli lösta från den. Jag tror dock att vi behöver lära oss mer om kärlekens mysterium och dess krafter att hela våra själar, det är bara då vi kan hitta våran identitet. Låt oss fyllas av den äkta rena kärleken som driver ut vårt ruttna ego som hindrar oss att leva fria.
Livet vill forma våra relationer, livet är som en maskin som skapar potatismoskärlek, först tvättas vi, sedan blir vi skalade för att sedan bli kokta och därefter blir vi ihop pressade och resultaten blir potatismos, två blev ett.
Ser du bilden framför dig? Lite skrämmande kan man tycka.
Innan den processen skedde talade vi om min kärlek till dig och din kärlek till mig, mitt och ditt. Men nu efter denna processen är allt detta bortblåst, för nu är vi potatismos. Kärlek är inte kärlek! Antingen är det äkta kärlek eller något annat. Precis som potatismos är inte potatismos, ingen har väl missat äkta potatismos gjord av riktiga potatisar.
livet är fullt av reduktionismer där vi blandar det ena med det andra som endast skapar förvirring. ”Kärlek är endast en känsla” men jag säger kärlek är inte bara känslor utan ett beslut. ”Kärlek är kärlek” och jag säger kärlek är inte kärlek så länge vi inte förstår oss på vad kärlek är, den är äkta och evigt.
När vi använder oss av reduktionismen ”Inget annat än…” då kan vi aldrig förstå oss på vad potatismoskärlek är, två blev ett.
Jag älskar äkta potatismoskärlek.
Juan Carlos Díaz