Vi alla vet hur det känns att vara rädd. Rädd för att bli ensam, rädd för att bli kritiserad, rädd för att dö, rädd för att konfrontera någon, rädd att bli avskedad, rädd för allt möjligt.
Men att ibland vara rädd betyder inte på automatiken att man är en mes.
Även så kallade ”tuffa” typ, blir också rädda. Dessa kan bli rädda för att visa sin svaghet, rädd för att bli avslöjad, rädd för döden och mycket, mycket mer.
Men oavsett om du framstår som ”tuff” eller ”mes” har rädsla en förlamande effekt, speciellt när många goda inbillas att de är färre.
Jag såg en dokumentär en gång då en överlevare från ett koncentrationsläger stod och räknade antal nazi-vakter och antal fångar. Det behövdes inga större matematiska begåvningar för att räkna ut att fångarna var fler, väldigt många fler. Skillnaden var såklart att vakterna hade både mat i magen och vapen i hand.
De andra var svältande, svaga, förtryckta och givetvis rädda.
Han försökte vid flera tillfällen få sina medfångar att förstå att de var många fler. ”Vi kan vinna över dem.” Men trots att de vid vissa tillfällen var 80 fångar och vakterna endast två så gick de förlamade av rädsla och kontinuerlig förnedring rakt in i det som kunde vara en gaskammare eller en dusch. ”Det visste man inte förrän man kommit in och såg vad duscharna sprutade ut. ”Han berättade hur han såg hur många de var som gick förbi vakterna rakt in i det som kunde ha varit döden.
Slog tanken aldrig vakterna att de var färre? Och att otroligt många fler slussades förbi dem, att de inte hade haft en chans om precis alla gjort motstånd? Men eftersom så många var tysta utanför koncentrationslägren visste fångarna inte om de var fler trots allt. Det finns en plats i helvetet för de tysta.
Jag tänker på de kapade flygplanen den 9/11-2001. Passagerarna var många fler än kaparna, men förlamade av rädsla och ovisshet ville de antagligen göra kaparna så lite upprörda som de bara kunde. En av flygplanen fick dock motstånd där kaparna troligtvis hindrades från att träffa målet – Pentagon. Vår historia har ett otal exempel där ett fåtal personer har lyckats få bukt med sin förlamande rädsla och kunnat surfa på en våg av tystnad.
Vi behöver inte gå tillbaka till historien, hur har vi det idag, just nu? Har du tänkt?
Innan jag går vidare om det är värt risken, måste jag säga en sak till.
Rädsla är den största vapen för att förlama människor, också den viktigaste vapen för att manipulera och hjärntvätta oss människor. Och det vet dem om…
ÄR DET VÄRT RISKEN?
Det är viktigt att känna till skillnaden mellan civilkurage och ren dumdristighet. Hur mycket är vi villiga att riskera när vi ser någon råka illa ut i det fria? Tänk om mannen som heilade mot spärrvakten hade en kniv? Tänk om mina barn skulle förlora sin pappa för att han visade något så dumdristigt som civilkurage?
Men tänk om jag skulle hindra rasism från att sprida sig genom att faktiskt visa civilkurage? Ens förhoppning är ju att fler hakar på när man väl höjt rösten. Jag är hellre den dumdristiga pappan som höjer min röst de gånger som mitt liv förmodligen inte är i fara.
Är personen inte full eller drogpåverkad kan jag säga ifrån. Och kan jag inte säga ifrån till en galen person så kan jag i alla fall vara ljuset för den utsatta genom en vinkning, en mening eller bara en blick. Vi gör det vi kan och förmår, bara vi gör något.
Men så finns det de hjältar i historien som har tagit stora risker för att ändra framtiden.
Det hjältemodet tar oss i rätt riktning och sitter du med den känslan i ditt bröst just nu så tänker jag inte kalla det dumdristigt. Du kan, som personer har gjort före dig, ändra framtiden till det bättre för många generationer.
Det är ofta vi får höra om eländen som folk har bevittnat. Det kan vara en kompis vars chef har betett sig illa mot en kollega. Där kan folk ha varit rädda för att säga något just för att de varit rädda om sina jobb. Men det behöver inte ens vara så, det kan vara en kund eller kompis som har betett sig illa mot någon annan.
När man funderar på hur ofta man har hört om folk som bevittnat orättvisor så är det faktiskt rätt ofta. Då är det lätt att känna sig dyster över denna värld.
Men tänk om man istället hade fått höra om alla gånger folk hade gjort något mot orättvisor. Höjt rösten. Då hade man istället lämnats med hopp. För varje dyster nyhet i tidningen, för varje orättvisa i livet, hade denna planet känts bättre om man bara fått veta att folk hade försökt att göra något medan det orättvisa pågick.
Det finns en fråga som vi alla kan ställa till folk som delar med sig av orättvisor de bevittnat.
”Min kollega uttryckte något rasistiskt på mötet och så satt Sara som är mörkhyad där. Jag ville bara sjunka genom jorden, det var så hemskt.”
”Det är verkligen hemskt. Vad sa du då?”
”Jag kramade om Sara efter mötet.”
”Men ingen sa något under mötet när det rasistiska hade uttryckts?”
”Nej…”
”Det var inte bra.”
Tröst i efterhand när en orättvisa har ägt rum är varken civilkurage eller tröst. Det är en omtanke, men en feg sådan, baserad på konflikträdsla. Att däremot höja rösten på plats, det är tröst och civilkurage – raka motsatsen till konflikträdsla – för du höjer inte rösten för att bråka utan för att lösa.
Så: för att ändra den fega kulturen av ”jag vill inte lägga mig i” till civilkurage, ställ alltid frågan ”vad gjorde eller sa du?”, som om den reflexen borde vara självklar hos alla. Förhoppningsvis blir den det.
JAG VILL LÄGGA MIG I, VILL DU OCKSÅ GÖRA DET?