Det finns många uttryck för vår benägenhet att bli som uppslukade av våra tankar. Vi kan använda metaforer som ”Han är tusen mil härifrån”, ”Hon har huvudet i det blå” eller ”Han är förlorad i tankar”, men vi kan även uttrycka det som att någon är tankfull, oroar sig, grubblar, ältar, stressar upp sig eller tänker igenom något om och om igen.
Denna fantastiskt värdefulla och unikt mänskliga förmåga att generera tankar kan kort sagt få oss att irra runt som i rök och dimma, så uppslukade av våra tankar att vi glömmer bort att leva.
Nu behöver det förstås inte vara dåligt att vistas i rök. En pyrande rökelsestickan kan vara lugnande och avslappnande. Och röken från en brasa kan vara upplivande och spännande. Men vad händer om röken tjocknar? Man börjar hosta, näsan rinner och ögonen tåras.
Och om man andas in röken under en längre tid kommer lungorna så småningom att ta skada. På samma sätt finns det tillfällen i livet där det är livsförhöjande att vara borta i tankar: när man ligger och dagdrömmer på stranden, tyst repeterar ett viktigt tal som man ska hålla eller spånar nya idéer till ett projekt.
Men de flesta av oss lyckas inte upprätthålla balansen. Vi tillbringar alltför mycket tid inuti våra hjärnor och traskar runt hela dagarna i tjocka moln av ”psykologisk dimma”. Och det finns Inget som får dimman att rulla in som ett rejält verklighetsglapp. Ju större skillnad mellan det vi har och det vi vill ha, desto fler synpunkter har vår hjärna.
Den genererar en ändlös ström av gagnlösa tankar och kan mycket väl få för sig att blankt förneka fakta: ”Det där kan inte ha hänt.” Hjärnan kan bli arg
(”Det borde inte ha hänt”) eller förtvivlad (”Jag klarar inte det här, jag kommer aldrig att komma över det”).
Det kan våndas över orättvisor som drabbat dig. Den kan måla upp alla tänkbara skräckscenarier eller få för sig att jämföra ditt liv med andras och komma fram till att ditt inte duger. Och som jag har sagt tidigare så är de här tankemönstren fullkomligt normala, men däremot inte till någon nämnvärd nytta.
Innan vi går vidare skulle jag vilja klargöra en sak: det är inte tankarna som är problemet. Tankarna skapar inte den psykologiska dimman. Det är svårt sätt att reagera på tankarna som ger upphov till dimman.
När vi låter orden och tankarna komma och gå som de vill, låter dem sväva fram genom medvetandet likt fåglar i skyn, vållar de oss inga problem. Men när vi klamrar oss fast vid dem och vägrar släppa taget - det är då de förvandlas till dimma, det är då de hindrar oss från att leva.
När vi går vilse i röken och dimman fördunklas alla detaljer och allt som är vackert i livet går förlorat. Röken gör att vi inte känner smaken av det goda. På andra sidan dimman kan vårt livs stora kärlek finnas, eller en fantastisk scenföreställning, men vi märker ingenting.
Du kan inte hindra fåglarna flygga över ditt huvud, dock kan du förhindra att fåglarna bygger bo på ditt huvud.