Det räcker ofta med att gå utanför dörren för att se det. På bussen och tunnelbanan är det självklart att vi ska få ta den plats vi behöver utan hänsyn till andra.
Reklampelare med bilder på vackra och framgångsrika människor visar att yta är viktigare än innehåll. Tidningslöp basunerar ut vilka pseudo-kändisar som för dagen har fått uppmärksamhet för något hemskt de gjort i en dokusåpa, men som beskrivs som "en smart taktik" eller "bra känsla för mänskliga relationer".
Media ger idag i allmänhet intrycket av att det är mindre viktigt vad du gör, och mer intressant vem du är. Vilka krogar du går på, vem du hånglat med, vilka kläder du har.
Människor bedöms i allt större utsträckning inte efter deras innehåll utan efter den bild som de visar upp, något som psykopater och narcissister är bra på att utnyttja.
När det gäller just dokusåpor är fördelarna för psykopatiska personer ofta inbygga i spelets regler. Den som bäst kan intrigera, ljuga eller charma andra har bäst chans att komma vidare.
Den som är ärlig och duktig, och genomför uppdragen på bästa sätt, kommer att röstas bort eftersom denne är ett hot mot de andra mindre duktiga deltagarna.
I en normal värld borde duktiga människor uppmuntras, men i en psykopatisk verklighet väljs dessa alltså bort till förmån för mindre lämpade personer.
Detta kallas negativ selektion, och är ett fenomen som uppstår just inom grupper där ett psykopatiskt synsätt fått fotfäste. Andrew Lobaczewski beskriver denna process i detalj i boken "Political Ponerology", där han visar hur negativ selektion användes av kommunismen i Polen. Samma mönster kan hittas i ett flertal organisationer, både politiska och icke-politiska, i dagens samhälle.
Stirra dig inte blind på ytan för det finns stora risker att du blir blåst.
Juan Carlos Díaz