Tidigare skrev jag om konsten att hantera besvärliga människor och att man måste utgå från att man själv är besvärligt för någon annan, detta kommer att hjälpa oss att få mer förståelse för dessa besvärliga människor omkring oss.
Texten jag kommer att skriva nu har med tidigare texten att göra, det finns två ingredienser i konsten att hantera besvärliga människor, nyfikenhet och orädd.
Under många år arbetade jag i en bransch där det fanns gott om ”besvärliga människor”. Det är också en bransch där extrema, besvärliga människor hamnar oftast i. Ja, jag pratar om den typen av människor som du inte skulle vilja möta på din gata.
I början av min karriär inom den branschen var fruktansvärd jobbigt. Jag var tvungen att hantera mina egna känslor och bara lämna utrymme för professionalitet, det fanns inte utrymme för något annat. Alternativet var att säga upp sig i god tid innan man förvärrar situationen för sig själv.
Jag kommer ihåg första dagen på jobbet. Jag kan inte glömma den dagen och inte heller tror jag att en specifikt klient kommer heller glömma denna dagen. När jag började på denna arbetsplats var jag ganska nyutbildad och jag trodde att jag var insatt, men när jag möttes med verkligheten insåg jag att jag inte viste så mycket. Självklart hade jag stort nytta av det jag hade studerat under flera år, men teorier är en sak och verklighet något annat.
Om jag nu går tillbaka till mötet med första klienten på min första arbetsdag märker jag att mina tidigare livserfarenheter var det centrala i ett nytt insikts-skapande hos denna klienten.
Klienten var mycket upprörd och delvis aggressiv dock inte mot mig utan mot en kollega, under tiden som klienten mer eller mindre förolämpade min arbetskollega, observerade jag med nyfikenhet klientens beteende. Denna individ var känd som en mycket besvärlig person, detta var bekräftad av alla på denna avdelning.
I själva verket var inte klienten arg på min kollega utan han var arg på chefen på avdelningen, men det var min kollega som fick all skit på sig fast det var inte hennes fel. Man kan inte nå en människa som är arg och aggressiv, man måste behärska konsten att observera med nyfikenhet utan att vara rädd och avvakta tills individen lugnar ner sig, det är då man kan nå denna människa.
Klienten var arg, frustrerad, aggressiv för enligt honom var chefen på avdelningen som ”hindrade honom att utvecklas” det var då jag passade på att komma in samtalet, för jag hade något gemensamt med denna kliente, iaf känslomässigt. Utan att öppna mig för mycket började jag bjuda på mig själv, jag tog konkreta händelser i mitt eget liv, då det såg mörkt ut, där jag trodde att allt och alla försöker stoppa min utveckling.
Klienten började intressera sig för den historia jag bjöd på som handlade om mitt eget liv, och för första gången visade han intresse för att lyssna med mycket nyfikenhet. Jag sa till denna klienten att det kan omöjligt finnas en människa som skulle kunna förhindra honom att utvecklas, däremot påpekade jag för honom att det största hinder i hans utveckling befann sig i hans tankesätt. Men jag påpekade att han hade delvis rätt i sina påstående när det gäller yttre hinder. Livet är fullt av hinder och meningen med alla dessa berg av hinder är en utmaning vi måste ta om vi verkligen vill utvecklas.
”Denna besvärliga människan”, som hade begått fruktansvärda brott och som delvis var en mycket farlig person blev han plötsligt som ett litet barn, det var som att det var första gången han såg solljuset i sitt liv.
Det jag vill säga med detta är att om du vill kunna hantera besvärliga människor måste du bemästra konsten att få dessa att lugna ner sig och skapa en vilja att lyssna med nyfikenhet. Denna dagen blev starten för ett nytt liv för denna individen. Han började studera juridik, slutade helt och hållet med kriminalitet, arbetar idag som en framgångsrik avbokat. Och utöver detta föreläser han överallt i detta avlånga land. Hans föreläsningar handlar om sitt tidigare liv.
Tänk att lite omtanke, ingen rädsla och aktivt lyssnande med några få äkta råd kan leda till en förändring.
Okej, låt oss fortsätta!
En våg av illamående sköljer över dig. Blicken blir plötsligt suddig och dimmig, och efter några sekunder försvinner synen helt. Nästan samtidigt förlamas strupen och du kan varken prata eller svälja. Och under de följande två, tre minuterna sprider sig förlamningen genom kroppen tills du inte kan andas längre. Det är så ditt liv skulle sluta om du blev biten av den blåringade bläckfisken, ett dödligt giftigt djur som inte är större än en tennisboll och vars näbb är pytteliten.
”Om du badade i havet och en blåringad bläckfisk dök upp, skulle du då lyfta upp den, jaga bort den, strunta i den eller bara observera den? Samtliga dessa allternativ är förstås tänkbara, men de första två är livsfarliga. Bläckfisken är inte aggressiv till sin natur, men om man försöker lyfta upp den eller hotar den på något sätt, så kommer den att bitas.
(Precis innan den går till angrepp lyser plötsligt de blå ringarna på tentaklerna upp). Vad beträffar det tredje alternativet - att strunta i den - så skulle det nog vara ganska svårt att klara av när man vet hur farlig den är.
Plus att om man inte har koll på vad den är, så finns det en risk att man råkar simma rakt in i den.
Det sista alternativet, att observera den, är alltså uppenbarligen det bästa.
”Vänta lite nu”, tänker du kanske, ”det finns ett alternativ till, som du inte har nämnt. Jag kan ju simma bort från den”. Javisst, det kan du. Men den blåringade bläckfisken håller sig helst under stenarna på botten och trivs inte i öppet vatten, så om du bara håller dig stilla och iakttar den, kommer den snart att dra sig undan och lämna dig i fred.
Och även om du väljer att simma i väg, skulle du inte först vilja få en ordentlig titt på den, eftersom den inte är farlig så länge som du inte hotar eller försöker lyfta upp den?
Den här lilla havsvarelsen är en bra metafor för en smärtsam känsla. Om man håller fast vid den, jagar bort den eller försöker ignorera den, så blir resultatet ofta misslyckat. Tyvärr behandlar många av oss våra känslor som om de vore lika farliga som den där bläckfisken.
Vi vill bli kvitt dem, eller så försöker vi undvika dem.
Den här strategin slukar tråkigt nog mycket energi och tömmer oss på livskraft. Men så behöver det inte vara.
Och varför inte? Jo, för att i motsats till den blåringade bläckfisken, är faktiskt våra känslor inte farliga. Om vi håller oss stilla och nyfiket observerar våra emotioner, så kan de inte såra eller skada oss på något sätt. Och förr eller senare så kommer de att försvinna, precis som bläckfisken.
Tänk dig nu att du vore marinbiolog och att du hade betalat en smärre förmögenhet för möjligheten att få studera den blåringade bläckfisken i sin naturliga miljö.
Under sådana omständigheter skulle du, i vetskap om att du var utom fara, observera det lilla djuret med den största fascination. Du skulle vara nyfiken på minsta sak den gjorde.
Du skulle med andra ord vara totalt närvarande. Och det är precis den här typen av öppen, nyfiken uppmärksamhet som utgör grunden för expansionen.
Om du tycker att detta låter bekant på något sätt så har du alldeles rätt, för expansionen är en aspekt av medveten närvaro.
Med andra ord: när en smärtsam känsla dyker upp är du inte tvungen att sugas in i den och du är heller inte tvungen att försöka fly; i stället kan du vara fullt medveten om den. Och om din tankeapparat nu kommer med någon åsikt om detta som inte är meningsfull för dig, en invändning, ett hot, en oroskänsla, ett fördömande eller någon annan form av motstånd så låt den bara säga vad den vill och fortsätt att läsa.
Eftersom många människor är osäkra på skillnaderna mellan tankar, känslor och förnimmelser är det värt att ägna en stund åt att klargöra dessa. Uppgiften är emellertid en smula vansklig eftersom ”experterna” inte är helt överens om hur de olika begreppen ska definieras.
Men några saker är åtminstone eniga om. Det råder till exempel inget tvivel om att känslor förbereder oss för handling.
Nedstämdhet, ilska, rädsla, skuld, kärlek, glädje och så vidare väcker vissa beteenden hos oss.
På en rent fysikalisk nivå har känslorna stora effekter. De ger upphov till neurologiska förändringar (sådant som rör hjärnan och nervsystemet), förändringar i hjärt kärlsystemet.
Starka känslor väcker dessutom ofta begär och drifter, men om du iakttar begären några kommer du att finna att de består av förnimmelser i kroppen samt ord och bilder i huvudet.
Släpp det du har för händer.
Du ska snart ge dig ut på en upptäcktsresa. Syftet är att utforska den smärtsamma känsla du upplever och att se den med nya ögon.
VAR NYFIKEN BLI INTE IRRITERAD OCH INTE HELLER RÄDD.